Semester

Semester.

Äntligen.

Vila.

Tid att se och njuta av små obetydliga detaljer. Att ligga kvar på frukostbänken i morgonsolen och titta på kolysyrebubblorna som otröttligt svävar upp mot ytan i mitt vattenglas.

Tid att tillåta kropp och tanke komma ikapp. Båda goda motståndare i ett lopp jag aldrig kan vinna. Jag har kämpat, gett enormt motstånd, ignorerat mjölksyra, lärt mig älska mental mjölksyra men nu lägger jag mig. Utan motstånd och bitterhet överlämnar jag vinnarpokalen till mänskliga kroppens lagar samtidigt som jag tänker. "Jag klarade det."

Tacksamhet.

Den enda tid som finns att passa är kvällens middag inne i ett blomstrande Umeå med goda vänner.

Semester.

Äntligen.

Vila.

Tävlingsinstinkt

Tävlingsinstinkt är kanske inte alltid något positivt, men i samband med fysisk aktivitet och träning är det mycket positivt. Man kan vara trött och seg och egentligen inte upplagd för att ge sig ut i terrängspåret, men när första backen kommer så tänds lågan och envisheten. Tävlingsinstinkten fyller på kroppen med extra kraft och vilja.

Ikväll tog det emot att fara iväg till gymmet och köra mitt konditions- och styrkepass, men så fort motståndet slår in på trappmaskinen så tänds instinken. Inom en sekund så växlar huvudet från att signalera likgiltighet till ren vilja till kroppen.

Det är tur att det första jag kommer mötas av i motionsspåret imorgon bitti är en backe, då behöver jag inte tveka om jag kan förlita mig på en hjälpande hand från instinken.

Ett försök att göra det roligt...

06:20 i morse var det premiär. Löpning i motionsspår med stavar. Hela grundidén med att jogga med stavar var att göra joggning roligt. 8 plusgrader och kallt sommarregn skulle absolut inte hindra mig.

Första metrarna var trevande. Inte helt enkelt med rytm och hur hårt man kunde trycka ifrån med stavarna. Bara efter några hundra meter känner jag skillnad. Pulsen sticker iväg och steglängden blir klart längre en normalt. Spåret jag tränar i ligger som i en cirkel på en bergssluttning, och framför allt i nedförsbackarna måste jag koncentrera mig på att få stavarna att markera framför mig och inte bli släpande. En lång raka längs vattnet hjälper mig att få ordning på syresättning och den spretiga nybörjartekniken.

Nu kommer stigningen uppför berget... Herre jösses vilken skillnad det blir i fart och steglängd i uppförsbacke. Vilket tryck och samtidigt frukansvärt jobbigt. Kul, men fruktansvärt jobbigt.
Pulsen går i taket och andningen sticker iväg. Det är bara att inse att man behöver vara mycket vältränad om man skall köra löpträning med stavar.

Morgonens träningspass bekräftade tre saker:
1.) Stavar gör joggning roligare men kräver att man är vältränad.
2.) Jag tycker att joggning är fruktansvärt tråkigt...fortfarande
3.) Jag åker mycket hellre till gymmet och kör ett tungt konditionspass i gryningen än att jogga.

Träning är inte någon uppoffring när man har roligt. Inte ens 06:00 på morgonen.

Ventil

Vad skulle man göra utan säkerhetsventiler? För tio år sedan skulle jag ha haft mycket svårt att tro att en av mina absolut viktigaste säkerhetsventiler skulle vara motion och träning.

I merparten av mitt liv har musiken fungerat som bästa terapi. Skriva, komponera, försvinna in i låten, utforska varenda takt och nyans av det som klingar från tangenterna.

Tiderna förändras och så även nyttan med våra olika ventiler. Musiken är fortfarande något som jag är beroende av men har tappat sin funktion som problemlösare. Det är inte längre så jag vill reda ut mina bekymmer. Jag vill inte grotta ner mig och rulla runt i varenda centimer av problemet för att sedan försöka ta mig vidare.

Rationellt och sakligt vill jag stoppa problem från att växa i proportioner och helst hitta en enkel lösning på det hela. Inget ältande. Ingen dramatik. Min absolut bästa hjälpande ventil för detta är motion och träning.

Efter några månaders spretande och frustrerat liv har jag lyckats lägga på ett antal extra kilon som jag aldrig någonsin sett i mitt liv tidigare. Det är ett kallt uppvaknande att inse vad mina jämnåriga vänner klagat om i ett par år. "Den begynnande kaggen".
- "Aldrig i h-vete att jag kommer acceptera att gå omkring och puta med bukfett".

Drastiska problem kräver, drastiska åtgärder. Strax efter 06:00 imorgon bitti blir det premiär för terränglöppning med stavar. Lär garanterat ta minst ett varv i motionsspåret innan man har hittat rätt tajming med stavarna. Återkommer med en rapport efter mitt premiärpass.

Snö

Förra veckan hände det äntligen!

Äntligen fick jag belöningen för alla de gånger jag har haft med mig slalompackningen i bilen i samband med att jag har varit uppe i fjällvärlden och besökt kunder, utan att lyckats åka en enda meter utför en backe.

Snöfall hela natten och fortsatt snöfall efter pistmaskinernas omvårdnad kl. 04:30.

Hela Ramundberget ligger framför mina skidor. Det är nästan vindstilla och -2 grader på toppen. Det blir inte bättre!

Snö med underbar konsistens. Snö som man kan göra vad som helst med. Smörig och helt underbar snö.

Ökar farten. Ökar utmaningen. Fullt tryck på skidorna över kända backkrön. Vilken känsla!

Tack Ramundberget för en fantastisk belöning!

Det är söndag och jag är lycklig!

Jag och familjen sitter och äter middag vid ett dukat bord med tända ljus. Barnen är nöjda efter dagens lekar och äventyr. De hemmagjorda laxbiffarna med örtyogurt doftar härligt. Ikväll så fanns den där extra inspirationen i köket. Det var många veckor sen jag lagade mat med glädje.
Alla pratar, äter och mår bra.

Jag njuter av ögonblicket.

Det är söndag och jag är lycklig!

En säljare utan röst

Att arbeta med försäljning och tappa rösten är inte helt lyckat. Märklig känsla att vara sjuk men utan att känna sig speciellt sjuk. Återstår helt enkelt bara att göra det bästa av dagen. Acceptera situation och njuta av det underbara vädret.

Har precis kommit hem efter en underbar promenad i vintersolen, och kunde bara inte låta bli att lägga in lite bildbevis.
Har alltid älskat hav och berg och har förmånen att nå den här utsikten efter 5 minuters promenad från hemmet.

För varje steg och kort jag tar. Desto mer förälskad blir jag av platsen jag bor på. Har funderat många gånger den här vintern på att ta en semesterdag och bara vara ute och njuta av omgivningen.

Om än så ofrivillig så omfamnar jag stunden.

















Har bara testat pimpelfiske några få gånger. Kan inte låta att bli att bli lite avundsjuk. Naturen, lugnet och jaktmomentet att få något på kroken. För att inte glömma goda tillbehör som gulaschsoppa etc.
















En kombinerad strandpromenad och motionsspår. Skönt med en omgivning som fungerar till så mycket. Återhämtningssträcka när jag kör mountainbike i spåret eller som bara idag ändlösa fotovinklar och härlig utsikt.

På helt rätt plats finns det anlagt en grillplats vid strandkanten med eldstad och vindskydd.

















Sol härliga sol! Det går bara inte att låta bli att sätta sig och njuta en stund.