Befinner mig i en fantastisk och unik fjällhotellsmiljö. Sitter omgiven av en lummig vinterträdgård till ljudet av porlande vatten från ett exotiskt vattenfall.
Stengångar, broar, palmer och turkost skimmer från poolen. Ute är det gnistrande vinter och -8 grader och pistmaskinerna masserar kärleksfullt backarna i form för morgondagen.
Serveringspersonalen brinner för mat och service och maten är fantastisk och jag borde vara uppfylld av harmoni. Men istället sitter jag och skruvar på mig och försöker hitta en avslappnad sittställning.
Jag är ensam. Plågsamt ensam. Att äta middag mitt ibland gemytliga middagssällskap måste var en av de mest plågsamma formerna av ensamhet.
Situationen gör att jag blir irriterad på mig själv. Väx upp! Sluta vara fånig och passa på att njuta av stunden! Men jag kan verkligen inte slappna av. Pratar lite extra med serveringspersonalen för att dämpa mitt skrikande sociala behov. Skickar ett och annat SMS som sociala livlinor och blir lättad och ovanligt glad när det dyker upp svar.
Känner mig som en social knarkare med abstinensbesvär. Är jag verkligen normal? Eller är det så enkelt att vi människor har ett genetiskt behov att tvåsamhet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Att vara ensam kan vara väldigt skönt, när man väljer det själv. Ofrivillig ensamhet är nog bland det jobbigaste som finns. Vi är sociala djur, gjorda för att leva tillsammans. Inbillar jag mig =).
Skicka en kommentar