Det dansande lövet

Det här inlägget dedicerar jag till en god vän.

Mitt under full lunchrusning jagade jag omkring och gjorde ärenden i ett förortscentrum utanför Stockholm. Det var höst och vindarna hade börjat ta fart.

Med raska steg möter jag ett medelålders par och precis när jag har passerat dem så utbrister kvinnan med barnslig fascination.
– ”Titta, lövet dansar”!

Först dröjer det innan kommentaren tar sig igenom mitt stressade tunneltänkande. När väl kommentaren når in till mitt medvetande blir min första tanke.
– Konstig kvinna. Har säkert inte alla kottar hemma

Vi det här laget hade jag passerat paret med några meter och hör att kvinnans kvittrande fascination fortsätter. För att stilla min väckta nyfikenhet och ge en fällande diagnos för galenskap hos kvinnan så vänder jag mig om och börjar söka med blicken efter ”det dansade lövet”.

Döm av förvåning när även mina ögon ser ”det dansande lövet”. Ett löv svävar runt på torget i en graciös dans. Dansande en svävande wienervals med fast hållning och med vinden som kavaljer. Torgets utformning gjorde att virvelvinden såg till att tryggt hålla det dansade paret kvar på dansgolvet.

Jag fylls av två känslor. Även jag fylls av den barnsliga fascinationen av att få bevittna det lilla vardagliga underverk som precis har utspelats framför mina ögon. Den andra känslan är besvikelsen över mig själv att jag var så snabb att på ett kallt slentrianmässigt sätt döma kvinnan för att vara tokig.

Jag lärde mig faktiskt något viktigt den här dagen. Om jag springer för fort genom livet kommer jag att missa många underbara saker.

Är fortfarande idag tacksam mot den "galna kvinnan" och det dansande lövet för att de delade med sig av den här insikten.